Spot on, Flashback!

Jag läser vad Erik van der Heeg skriver på Ledarsidorna.se i kväll och tänker osökt på min egen Rackarkott. En hund som är alla katters skräck .. bortsett från vår egen som hon nog tror är en hund.

Det är nästan plågsamt. Så fort hon känner lukten av eller ser en katt hänger hon som en vrålande vänsteraktivist i kopplet, tills det inte går att urskilja ens lukten av den flyende katt som triggat igång hennes jaktinstinkter.

Om någon katt förvirrar sig in på vår inhägnade tomt .. vilket händer .. får den välja mellan att springa för livet eller tillbringa lång tid i ett högt träd. Ibland får jag till och med ikläda mig rollen av räddaren i nöden och ta fram stegen och hjälpa ner någon hjälplös stackare.

Men .. ibland .. så kan det sitta en katt vid vägkanten på den väg vi vandrar fram på. Bland andra en stor grå eller en lika stor svart, långhårig kämpe.

Ingen av dem flyttar på sig. De hukar sig och stirrar lömskt på oss när vi närmar oss och då inträffar det märkliga .. hunden ser dem inte?

Vi kan gå förbi på mindre än en meters avstånd och det är som om det inte alls finns en katt fullt synlig vid vägrenen?

Vad det säger om min Rackarkott vill jag inte tänka på efter att ha läst det Erik van der Heeg beskriver, men eftersom jag redan har accepterat att alla mina katter är och har varit kommunister, så kan jag väl leva med att ha en hund som är näst intill journalist eller PK-ist.

Läs vad Erik van der Haag fann hos användaren Rikdem på Flashback .. det tände ett förklarande ljus över mycket som jag hittills upplevt som obegripligt. Bland annat att vi vid skarpt läge står närmare djuren än vad vi vill erkänna.

(Och apropå överslagshandlingar måste jag berätta om hur förvånad jag blev när jag hittade den Makalöse Maurice lekandes med en gul- och svartmönstrad orm? Det visade sig vara en helt vanlig snok som spelade död, något som jag aldrig tidigare hört talas om? Nu vill jag inte gå lika långt som Leif GW Persson, men visst känns beteendet liite igenkännbart i sammanhanget?)