fredag 3 juni 2011

Vem bryr sig?

När jag var ung brann jag för kärlek, nöjen, kläder .. och politik! Det där med politik visste jag inte så mycket om .. inom familjen talades det aldrig om samhällsfrågor .. men jag förstod att det handlade om förändring, om att skapa ett samhälle som var bra för alla.

Och jag ville vara med! Jag ville diskutera, få ha en åsikt och få möjlighet att pröva den och dela den med andra.

Jag blev djupt besviken när jag förstod att det var lika lågt i tak i den politiska världen som i den vanliga. Vem du var, vilka dina föräldrar var och din sociala hemhörighet avgjorde tyngden av ditt medlemskap. De som var födda in i ungdomsverksamheten var de som ledde den och var partiets påläggskalvar, även om det inte var de som var mest kvalificerade eller verklighetsförankrade.

Jag ville brinna för något, men den politiska världen kvävde den elden.

Jag nöjde mig med kärlek, nöjen och kläder .. och kämpade sedan för en tillvaro som var bra för mig och min familj.

Det verkar inte vara någon större skillnad i dag. Att var fjärde ung svensk tycker att det vore "ganska eller mycket bra" om Sverige var odemokratiskt och styrdes av en stark, diktatorisk ledare kan vi nog ta som uttryck för samma förakt som jag kände då inför den stängda, ovälkomnande, unkna partislutenhet som politiken fortfarande verkar vara.

I dag finns en annan öppenhet och tillgänglighet i och med Internet, kanske någon invänder. Jag tror inte det, alldeles för många gånger har jag sett människor försiktigt försöka skriva om politiska frågor från sitt eget perspektiv eller lämna trevande kommentarer på politiska bloggar .. bara för att mötas av hånfullt ifrågasättande, agressiva påhopp eller bli förlöjligade.

Det finns fortfarande inget välkomnande eller inbjudande i den politiska världen, om man inte är utvald, inbjuden eller godkänd.

De politiska partierna i Sverige får färre och färre medlemmar. Är det så konstigt, när det som erbjuds är så instängt, elitistiskt, toppstyrt och låst? När nytänkande och ifrågasättande upplevs som förräderi?

Vem vill ha ett politiskt medlemskap eller engagemang som innebär att du .. utan att få ifrågasätta .. binder dig för en och samma åsikt fram till den dagen du blir tillsagd att byta till en annan? Även om du inte förstår varför, eller rent av tycker att den är felaktig?

Vem vill ständigt välja att vara politiskt korrekt och svälja alla tvivel och funderingar och aldrig få en möjlighet att pröva dem i öppna diskussioner av rädsla för att media i största allmänhet och Aftonbladet i synnerhet ska ta tillfället att köra ner dina icke godkända tankar .. förändrade till oigenkännlighet .. i partikamraternas halsar.

Vem anser att det är ett uttryck för en fungerade demokrati när speciellt utvalda serverar dig EN kandidat att välja? Vem vill stå inför vänner och bekanta och strida för att svartmåla andras förslag i stället för att framföra egna? Tala illa om och håna oliktänkande så att bristen på egna visioner döljs, gräva fram andras misstag för att dölja sina egna och arbeta för åsikter som inte får ifrågasättas?

När man är ung vill man protestera och förändra. Skapa en framtid och gemenskap.

Är man inte välkommen med en brinnande förändringslust, ofullständiga idéer, tvivel, trevande åsikter och ett sjuhelsikes engagemang, då tycker åtminstone inte jag att det är konstigt att man avfärdar samhället med en extremåsikt i en undersökning och nöjer sig med kärlek, nöjen och kapitalvaror.

Och i så fall så är det ju alltid trevligt om man kan omsätta något så ovidkommande som en röst i ett allmänt val till pengar, eller hur?

DN, SvD, SvD, Expr., AB, AB,
Bloggar: Tokmoderaten

3 kommentarer:

  1. Tina Häll3/6/11 13:16

    Hej Anybody!
    Jag håller med dig i allt du skriver...har själv varit medlem i 4 politiska partier under mina 60 år. Som ung var jag glödande röd, där var jag välkommen och hade kul men man växer ju upp och får andra intressen. Så blev jag socialdemokrat, under 10 år med förtroendeuppdrag men upplevde aldrig nån riktig hemkänsla. Insåg så sakteliga att jag tror inte på det här att samhället ska stötta in absurdum, vi måste själva ta ansvar, och bytte till alliansen. Där har jag nu sedan 2006 sökt mej till 2 av partierna men känner
    ingen entusiasm, det är nog så nu att erfarenhet värderas inte, man ska vara ung och karriärsugen, jag är varken det ena eller det andra.

    SvaraRadera
  2. Jag är relativt ung, närmare bestämt 24. Någon diktatur vill jag sannerligen inte ha, inte till något pris. Men jag tror att vi bör göra oss av med dagens fossiliserade partisystem, som i realiteten är ett tomt skal som står kvar därför att det stöttas på konstlad väg, genom mediamonopolism, journalistik, parti- och presstöd. Och förstås genom att inga andra än politiska partier har rätt att bedriva politik.

    Demokrati kan över huvud taget inte vara någonting vi överlåter till en kår av professionella yrkesutövare. Redan Aristoteles visste att demokrati är deltagande demokrati, när vanligt folk har och utövar makten. Valdemokrati å andra sidan är det samma som aristokrati.

    Det talas så otroligt mycket om demokrati, men ordet har blivit en kliché. I våra vardagliga liv, i förhållande till myndigheter och arbetsgivare så är vi närmast slavar som förväntas lyda och aldrig ifrågasätta.

    Jag upplever inte att jag är en medlem i min kommun på samma villkor som politiker och tjänstemän. Jag upplever att det finns en tydlig maktrelation, där jag är underordnad. Det är inte demokratiskt.

    Samma sak fast ännu värre på arbetsplatserna. Där är jag närmast helt maktlös. Kapitalisten sätter upp målen, chefen gör order och vi som jobbar lyder. Halva vår vakna tid lever vi alltså i en renodlad diktatur där andra har makten att befalla över våra kroppar, hur kan detta vara förenligt med ett demokratiskt samhälle?

    Vad är en demokrati som nästan helt saknar förankring i den vardag där människorna trots allt befinner sig?

    Kan demokrati verkligen vara lika med en symbolisk ritual som tar plats vart fjärde år? En sådan ”demokrati” syftar snarare till att ge folklig legitimitet åt makthavarna. ”All makt utgår från folket” lyder grundlagens första paragraf. Det är träffande. Makten går från folket ut, men vart går den hän? Inte tillbaka till folket i alla fall. ”Demokratin” är då ett fiffigt sätt att suga ut makten från folket.

    Riktig demokrati måste innebära att vi, folket underifrån utövar makt som trycker undan den makt som utövas av eliterna ovan (stater, chefer, kapitalister osv).

    Demokrati handlar inte om formella procedurer, det handlar om makt i vardagen och över samhället.

    SvaraRadera
  3. Tina Häll .. vi verkar ha samma erfarenheter du och jag. Visst känns det hopplöst att vilja vara med och förändra, men fastan i ett gammalt stelnat regelverk?

    RedViper .. om jag också hade varit 24 år så hade jag genast utsett dig till min ledare och skrivit under på varje ord i din kommentar som är alldeles lysande.

    Men nu är jag dubbelt så gammal och skulle helst vilja diskutera några punkter, livet gör en hel del med visioner och idealism är jag rädd.

    Jag har i alla fall lånat den delen som handlar om din känsla av att vara underordnad i en maktrelation i din kommun till mitt nästa inlägg .. jag hoppas du inte misstycker?

    SvaraRadera