Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

måndag 17 april 2017

"Det sista dygnet har med all önskvärd tydlighet visat hur enade vi står ..


.. när det verkligen gäller. Och hur liten gruppen som vill söndra är" .. skrev Malena Ernman på twitter den 8 april dagen före den stora kärleksmanifestationen som skulle visa att Stockholm stod enat.


I en krönika i Mittmedia skriver hon också .. Den gångna veckan har Sverige med all önskvärd tydlighet visat upp ett samhälle som fungerar.

Ett samhälle som är kraftfullt, rättssäkert och omhändertagande på samma gång.

Ett samhälle som bemöter det vi inte kan skydda oss mot på ett sätt som inger trygghet och lugn.

Ett samhälle som håller ihop.

Det samhället ska vi försvara. Det är vår gemensamma skyldighet.

En av arrangörerna till Kärleksmanifestationen, Damon Rasti, som uppmanade människor att ta tillbaka gatorna och staden uttryckte det så här .. Jag tror det är viktigt för omvärlden att få se vad vi är för samhälle och vilka vi är som människor. Det här tror jag ändå blir ett fint sätt att visa det på.

Det är vackra ord.

Men stämmer det? Är det en allmän sanning eller något som bara gäller ibland och då till förmån för särskilt utvalda grupper?

I dag läser jag att det i dag, och i Sverige, finns ca 40 000 undernärda inom äldreomsorgen.

Det samhället erbjuder dem beskrivs som vanvård, svält och nästintill aktiv dödshjälp och ytterligare 117 500 riskerar att bli undernärda om inte något förändras.

Den här "omsorgen" betalar våra äldre dyrt för. Om hemtjänsten hade tid att inhandla frysta måltider för en person i närmaste livsmedelsbutik, skulle det bli billigare och mer näringsriktig mat.

Äldreminister Åsa Regner tycker att det är förfärligt att så många lider av undernäring .. och det känns ju .. bra?

Men var är Kärleksmanifestationen till förmån för de äldre som visar att vi är Ett samhälle som håller ihop?

Vilka vill försvara det samhället och se det som vår gemensamma skyldighet?

Vilka vill samlas på gator och torg för att manifestera att vi vill ha ett samhälle som fungerar? Ett samhälle som är kraftfullt, rättssäkert och omhändertagande på samma gång? Ett samhälle som bemöter det vi inte kan skydda oss mot på ett sätt som inger trygghet och lugn?

Ett samhälle som håller ihop? När det verkligen gäller?

Vilka vill stå upp för att .. Det samhället ska vi försvara? Var är alla som anser att .. Det är vår gemensamma skyldighet?

Var är alla tusentals som tror det är viktigt för omvärlden att få se vad vi är för samhälle och vilka vi är som människor och samtidigt uppmanar svenska folket att kärleksmanifestera som ett fint sätt att visa det på?

Var kan svenska folket sätta lappar med kärleksbudskap till de mest utsatta och minst sedda i landet?

Vanvården av våra äldre har pågått länge. Alldeles för länge och kärleksapostlarna som borde stå enade med de äldre lyser fortfarande med sin frånvaro.

Det är alltid vackert med kärleksmanifestationer .. vi kanske behöver mer och fler .. om det är uppriktigt menat. 

Men vad krävs för att trigga igång den kärlekshandlingen och vad är det som gör att människor kan vanvårdas, svälta och dö i ensamhet och elände utan att en "kändis" ens visar ett handhjärta på twitter?





söndag 16 april 2017

Spot on, Flashback!


Jag läser vad Erik van der Heeg skriver på Ledarsidorna.se i kväll och tänker osökt på min egen Rackarkott. En hund som är alla katters skräck .. bortsett från vår egen som hon nog tror är en hund.

Det är nästan plågsamt. Så fort hon känner lukten av eller ser en katt hänger hon som en vrålande vänsteraktivist i kopplet, tills det inte går att urskilja ens lukten av den flyende katt som triggat igång hennes jaktinstinkter.

Om någon katt förvirrar sig in på vår inhägnade tomt .. vilket händer .. får den välja mellan att springa för livet eller tillbringa lång tid i ett högt träd. Ibland får jag till och med ikläda mig rollen av räddaren i nöden och ta fram stegen och hjälpa ner någon hjälplös stackare.

Men .. ibland .. så kan det sitta en katt vid vägkanten på den väg vi vandrar fram på. Bland andra en stor grå eller en lika stor svart, långhårig kämpe.

Ingen av dem flyttar på sig. De hukar sig och stirrar lömskt på oss när vi närmar oss och då inträffar det märkliga .. hunden ser dem inte?

Vi kan gå förbi på mindre än en meters avstånd och det är som om det inte alls finns en katt fullt synlig vid vägrenen?

Vad det säger om min Rackarkott vill jag inte tänka på efter att ha läst det Erik van der Heeg beskriver, men eftersom jag redan har accepterat att alla mina katter är och har varit kommunister, så kan jag väl leva med att ha en hund som är näst intill journalist eller PK-ist.

Läs vad Erik van der Haag fann hos användaren Rikdem på Flashback .. det tände ett förklarande ljus över mycket som jag hittills upplevt som obegripligt. Bland annat att vi vid skarpt läge står närmare djuren än vad vi vill erkänna.


(Och apropå överslagshandlingar måste jag berätta om hur förvånad jag blev när jag hittade den Makalöse Maurice lekandes med en gul- och svartmönstrad orm? Det visade sig vara en helt vanlig snok som spelade död, något som jag aldrig tidigare hört talas om? Nu vill jag inte gå lika långt som Leif GW Persson, men visst känns beteendet liite igenkännbart i sammanhanget?

lördag 15 april 2017

Papperspolitik, låtsaspengar och väljarröster som säljs på politikerbörsen.


Det verkar råda en viss förvirring och panik inför nästa års valrörelse. Det är oklart vem som tar vem och vilket parti som kommer att stå för vilket partis politik, vilket blir något som väljarna själva måste lista ut under det kommande året?

Men en sak vet vi alldeles säker .. inget parti kommer att få egen majoritet i riksdagsvalet.

Vi kan kanske till och med misstänka att något eller några partier inte längre kommer att finnas med i riksdagen efter den 9:e september 2018?

Det är alltså fullständigt riskfritt för våra folkvalda att lova precis vad som helst eftersom risken att behöva stå för sin egen politik är så gott som obefintlig.

Vilket skapar en väldigt märklig situation när vi går till val nästa år och samtliga partier lovar tiotusentals fler poliser, högre polislöner, mångdubbelt fler sjuksköterskor, fler vårdplatser på sjukhusen, bättre och mänskligare äldreomsorg, fler bostäder, bättre vägar, effektivare kommunikationer, bättre villkor men sämre förtjänst för småföretagare, ömsintare behandling i livets slutskede, mänskligare hemtjänst, fler lärare, bättre skolor, bättre skolresultat, effektivare integration, fler jobb, strängare straff (eller åtminstone straff?), inga religiösa friskolor, utvisning av terrorister (oklart vilka och hur?), stramare migrationspolitik, högre pensioner, lägre pensionärsskatt osv, osv  .. någon gång, i en mycket avlägsen oklar framtid?

Men även om vi behöver allt detta NU och helst i går .. så går det inte att skaka fram något av det, varken i dag, i morgon eller efter nästa val. Förmodligen inte ens till näst nästa val år 2022?

Därför går det att finansiera papperspolitiken med låtsaspengar och förhandla fram avtal med "de andra" med hjälp av väljarröster som nu för tiden verkar fungera som aktier som går upp och ner på politikerbörsen.

Förra valet överraskades väljarna med att en röst på Sverigedemokraterna inte hade samma giltighet som andra röster och därför behandlades som ogiltig? Rösterna på Alliansen såldes till vänsterblocket? En röst på Miljöpartiet var en röst på Socialdemokraterna och de som drog den mest oväntade vinstlotten var den lilla skara som röstade på Vänsterpartiet?

Så hur blir det nästa val?

Det vill jag väldigt gärna ha besked om.

Är en röst på Centern .. som kanske blir landets nya varmhjärtade Miljöparti .. eller Liberalerna .. som blivit mer lika Socialdemokraterna än Socialdemokraterna själva .. egentligen en röst på Socialdemokraterna, som till mångas förvåning har blivit dubbelt så nationalistiska som Sverigedemokraterna och lika återhållsamma som Fredrik Reinfeldts moderatpolitik när det gäller välfärdsfrågor?

Stefan Löfven står till och med framför dubbla fanor när han håller tal till skillnad från Ebba Busch Thor som höll tal i Almedalen framför en enkel fana som fladdrade mot en blå himmel. Det tilltaget kritiserades då som "unken nationalism" från socialdemokratiskt håll, vilket bevisar att det gamla talesättet .. dubbelt så mycket moral är dubbel moral .. faktiskt stämmer?

Men kommer en röst på Sverigedemokraterna att vara lika mycket värd som en röst på Vänsterpartiet eller kommer Vänsterpartiets röster fortfarande att vara minst dubbelt så mycket värda, även om de redan mycket större Sverigedemokraterna blir mer än tredubbelt så stora som Vänsterpartiet?

En fråga som gör att en normalbegåvad väljare börjar undra varför Jimmie Åkesson betraktas som fullständigt livsfarligt opålitlig, medan Stefan Löfven anses som trygg och landsfaderlig, när båda låter som ekon av varandra när de talar om "en mer ansvarsfull " migrationspolitik?

Det blir något att fundera över innan du stoppar din valsedel i kuvertet.

Du måste också ta ställning till om en röst på Moderaterna är en röst på Sverigedemokraterna eller en garanti för att alla partiers väljare är lika mycket värda i Sveriges Riksdag, samtidigt som du måste avgöra om en röst på Kd eller Mp är fullständigt bortkastad eller inte?

Men vem röstar på Miljöpartiet om ett år? Och i så fall varför?

Allt innehåll i förra årets valrörelse har Miljöpartiet redan offrat på maktens altare och något nytt har inte tillkommit vad jag kan se?

Bortsett från att språkröret Fridolin verkar ha drabbats av minnesförlust nu när han ändrar budskapet "släpp in" till "släng ut" och sopar tidigare hjärtefrågor och ställningstaganden under mattan för att i stället ställa sig bakom åsikter han tidigare gick till storms mot med hjälp av gulliga filmklipp och "agendasättande" rappande på Youtube?
Den kommande valrörelsen kommer det förmodligen att kännas som att vandra i en sörja av otydligheter, obesvarade frågor och svävande besked, men det enda som jag vill ha svar på är ..

.. vad kommer min röst att användas till och vad är det jag faktiskt får när jag röstar på det som jag tror att jag röstar på?


söndag 9 april 2017

"Vi måste förbättra möjligheterna att verkställa", säger Löfven ..


..apropå den terrormisstänkte 39-åringen som blev "illegal" så att polisen inte kunde verkställa avisningsbeslutet. Precis som i 12 000 andra ärenden och trots att han hade fått en tidsfrist på 4 veckor att frivilligt lämna landet.

Det gör mig frustrerad, säger statsminister Stefan Löfven. Om man får avslag ska man åka hem. Det måste verkställas på ett bra sätt.

I samma tidning berättar Patrik Engström, chef för gränspolisen, att "till just Uzbekistan är det nästan enbart frivilliga utvisningar som kan göras. Om personen inte vill lämna landet frivilligt är det väldigt komplext", därför att det är svårt att utvisa personer till Uzbekistan, främst beroende på att personer har råkat illa ut när de utvisats.

Det går ju inte att låta bli att tänka, att om den här mannen är skyldig har andra personer råkat illa ut på grund av att han INTE utvisades till Uzbekistan.

Men .. "verkställigheter till Uzbekistan är besvärligt. Det finns en dom från EU-domstolen från 2012 och ett rättslig kommentar från Migrationsverket 2015. Polismyndigheten måste iaktta alldeles särskilt försiktighet när vi verkställer dessa beslut. Det betyder att vi inte får ha kontakt med uzbekiska myndigheter när vi verkställer utvisningar. Huvudregeln är endast frivilliga utresor utan eskort .. säger Patrik Engström.

Som jag tolkar det är det nästan omöjligt att utvisa någon till Uzbekistan, om de inte reser frivilligt?

Om nu den terrormisstänkte inte kan bindas till det brott han misstänks för och därför frikänns, kommer han alltså att få fortsätta sin tillvaro som "illegal" i Sverige tillsammans med 12.000 andra som inte heller går att utvisa eftersom "de kan råka illa ut"?

Jag är ärligt och uppriktigt förvånad över att statsminister Löfven har så dålig kommunikation med berörda myndigheter att han tydligen inte vet hur många som vistas här illegalt och vilka svårigheter polisen ställs inför när det gäller att verkställa de utvisningsbeslut som fattats?

Vet han att Anders Ygeman redan i januari 2016 lovade att uppskattningsvis 80.000personer utan asylskäl skulle lämna landet så fort som möjligt och är han medveten om hur omöjligt det har varit att uppfylla det löftet?

Eller är han bara frustrerad över att misslyckandena har fått negativa konsekvenser som solkat den omhuldade "Sverigebilden"?

Det är inte rimligt att chefen för gränspolisen ska vara den som upplyser allmänheten om varför de utvisningsbeslut .. som statsministern samma dag påstår sig känna frustration över .. inte kan verkställas.

Är inte det information som statsminister Löfven borde ha haft tillgång till innan han beklagade sig offentligt?




Kärlek, hat, förlåtelse


Det är vår och vi vänder våra ansikten mot solen, vaknar upp när vi hör fågelsången, ser den första fjärilen, den första tussilagon och alla andra tecken på att naturen håller på att vakna igen.

Men en människa, förblindad av hat mot det samhälle, den kultur och de människor han levde mitt ibland, valde att sprida död och förintelse en vårdag i april.

Det är helt obegripligt.

Fyra människor kommer inte att få uppleva när våren övergår till sommar. En av dem var bara ett barn och en är ännu inte identifierad .. kanske inte ens saknad av någon. Många är skadade och några av dem kommer aldrig att få tillbaka de liv de levde när de drabbades av en annan människas besinningslösa hat och våld.

Jag vill stanna upp där och stänga av nyhetsflödet som till största delen består av spekulationer, analyser och redogörelser för vad de som inte drabbades såg, gjorde, kände, tänkte eller var de befann sig.  Journalister intervjuar journalister, samma filmer vevas om och om igen, specialister spekulerar och intervjuas, politiker, kändisar och debattörer delar med sig av sin upprördhet och statsministerns och kungens tal analyseras och plockas sönder.

Samtidigt som stillheten och tystnaden är det enda som finns kvar runt dem som dog i skräck en vårdag i april när de första citronfjärilarna slog ut sina vingar.

Någonstans inom mig värjer jag mig mot det som sköljer över mig från nyhetssidorna. Något känns fel och skaver, men jag kan inte sätta rätt ord på vad det är jag känner.

Det talas om att "vi" ska möta hatet med kärlek.

Det talas överhuvudtaget mycket om KÄRLEK.

Kärlek som ska manifesteras. Kärlek till alla andra. Ondska som ska besegras med Kärlek. Kärlek till staden där du bor och kärlek till dem som lämnat den invanda tryggheten, kulturen och samhörighet och tvingas leva efter samhällslagar som de upplever som omöjliga, tillsammans med människor som de upplever som hot mot den egna identiteten, i ett främmande land som de vill göra till sitt eget.

En del anser att det är ett bevis på kärlek när de demonstrerar mot rasism samtidigt som människor förlorat sina liv i en handling som hade kallats rasistisk om gärningsmannen varit blåögt svensk och utfört sin hatiska och onda gärning på en affärsgata i förorten.

Jag vet inte vad en antirasistisk demonstration i dagsläget kan göra för skillnad. Särskilt inte för dem som urskiljningslöst har drabbats och ännu inte insett den fulla vidden av vad de har förlorat.

Kärlek är ett stort ord och det borde vara förbehållet dem som vet vad det betyder och dem som verkligen älskar. Kärlek och saknad är den känsla som fullständigt sliter sönder hjärtat på dem som förlorade en familjemedlem i en fullständigt meningslös hatisk handling en vårdag i april.

De som vakar vid sjuksängar eller telefoner i hopp om att den som överlevde också ska kunna återvända till livet utan bestående handikapp, känner en ångest som bottnar i brännande kärlek.

Medan de som slår sig för bröstet och talar om kärlek till Stockholm och stockholmarna, beskriver en helt annan känsla.

Vi använder orden väldigt slarvigt ibland. Hat, kärlek och förlåtelse. Särskild när vi vill framställa oss själva som känsliga, empatiska och goda.

Men kärlek kan göra fruktansvärt ont, hat förvandlar dig till en liten och ömkansvärd människa och hur ska vi hantera förlåtelse?

Kan allt förlåtas?

Personligen är jag i dag inte ens i närheten av ordet förlåtelse och jag drar mig för att tala om kärlek.

Medmänsklighet och sorg .. ja! Men orden kärlek, hat och förlåtelse vill jag inte devalvera till ytlig medienivå.

Vi har en vän som säger att han aldrig förlåter oförrätter eller kränkningar. Däremot inser han att människor kan ha motiv han inte förstår eller att de kan förändras över tid och han uttrycker sin inställning så här ..

Jag kan aldrig förlåta. Men jag bär inte heller på hat. Jag kan lägga handlingar och ord bakom mig, stänga dörren, hålla den låst och fortsätta som vanligt om jag bedömer att det är rimligt. Men när det behövs kan jag låsa upp den dörren och väga tidigare handlingar mot aktuellt beteende och förhålla mig till resultatet.  

Jag är också en sådan människa. Jag kan inte förlåta det oförlåtliga .. men jag bär det inte med mig genom livet i form av hat. En ond människas handlingar är inte värda den ansträngningen.


torsdag 6 april 2017

Jag inser att jag behöver en ansvarig utgivare ..


.. om jag ska få ta del av "det extremt starka skydd som vi har i Sverige" när det gäller dem som vill beskriva sina egna upplevelser av välfärden eller konsekvenserna av politiska beslut.  Det skydd som ges till visselblåsare eller opinionsbildare publicerade i SVT eller dags- och kvällstidningar.

Annars är löftet från Ulf Johansson, chef och ansvarig utgivare på SVT Nyheter, att jag kommer att hängas ut med namn och valfria tillmälen eftersom jag kanske kan räknas in bland dem som "använder sig av det nya sättet att opinionsbilda"?

Jag undrar hur de räknar ut vilka som kvalar in under den beskrivningen på SVT? Är det antalet läsare? Sidvisningar? Eller räcker det med att bara skriva något som gnager och stör Public Service och/eller regeringen? Finns det någon slags information som en enskild anonym bloggare kan hålla sig till för att inte få oväntat besök från SVT .. eller räcker det med att ha en felaktig åsikt som syns på nätet?

Vem/vilka räknas som opinionsbildare? Är det ALLA som bloggar, twittrar eller skriver på facebook om sin egen politiska uppfattning, samhällsfrågor och sin egen verklighet samtidigt som de länkar till etablerade medierapportörer?

Det känns onekligen lite nervöst nu när Fredrik Antonsson fick löpa gatlopp efter att ha delat samma tidningsartiklar som SVT och/eller övrig etablerad media redan publicerat. Nyheter tagna från sidor med en ansvarig utgivare, men publicerade på en webbsida utan ansvarig utgivare, förvandlades från skyddade "godkända" nyheter till något som "trasar sönder samhällsdebatten och de fria samtalen" i transporten från den ena sidan till den andra?

Det skulle ju betyda att om jag koncentrerar mig på att länka till SVT:s nyhetsrapportering om bristerna i äldrevården .. utan egna kommentarer .. och publicerar läsarnas kommentarer, så är jag fritt villebråd för SVT:s granskare, som en som driver opinion utan att uppge mitt eget namn?

Är det rätt uppfattat?


Intressant och skrämmande.

Blev jag orolig?

Jajamensan! Jag har ju familj att tänka på och roligare saker kan jag tänka mig än att bli utsatt för en fri tolkning av SVT.

Så om Peter Santesson har rätt och att SVT bara vill skapa sig "en förevändning för att platta till enskilda människor i debatten, när de egentligen bara representerar sig själva" .. så har Ulf Johansson och hans granskande undersökningsteam lyckats att få åtminstone mig att inse riskerna med att ta yttrande- och åsiktsfriheten för given under den här regeringen.

"Vi kommer att fortsätta att göra undersökningar i det här nya sättet att opinionsbilda" .. lovade Ulf Johansson och eftersom han samtidigt varnade för att "vi kommer att få se mer av det här i valrörelsen" .. kändes det mer som ett hot än ett löfte.

Jag sneglar nervöst ut genom fönstret och undrar var exakt gränsen går för vem de tycker att det är mödan värt att förstöra livet för?



tisdag 4 april 2017

Ord som skaver och nöter.


Jag försöker verkligen läsa även det som inte bekräftar min egen verklighetsuppfattning eller min egen åsiktsbubbla för att få någon slags förståelse för varför det finns så många som brinner för det som jag ser som både fel och destruktivt.

Men ibland är det svårt att förstå att det jag läser faktiskt är på riktigt?

På bloggen WTF har jag vid två tillfällen läst ett samtal mellan två kvinnor som tillhör facebook-gruppen "Vi står inte ut", en grupp som består av människor .. mestadels kvinnor .. som engagerat sig för ensamkommande tonåringar från bland annat Iran och Afghanistan. Eftersom jag inte har ett facebook-konto kan jag inte kontrollera riktigheten i skärmdumpen, men jag har ingen anledning att tro att den inte är korrekt.

Här handlar det alltså om en kvinna som tänker erbjuda SIN pojke en tatuering med sitt eget telefonnummer i händelse av utvisning och en annan kvinna som skriver sitt telefonnummer med kulspetspenna på alla SINA barn?

Jag får direkt flashbacks till amerikanska söderns bomullsodlare på 1800-talet som markerade sin äganderätt till människor med järnhalsband med ägarens namn, EU-märkningen som sitter fastnitad i öronen på all europeisk boskap .. eller tatueringarna som gjordes på förintelselägren under andra världskriget.

Att tala om en medmänniska som .. Jag låter MIN bestämma .. eller att se en familjehemsplacerad tonåring som .. MIN pojke .. känns ärligt talat inte riktigt sunt.

Eftersom vi öppnade vårt hem som familjehem för tonårspojkar under många år, har jag full förståelse för hur nära kvinnorna har kommit dessa pojkar. Vi fick också väldigt starka band till dem som bodde hos oss under kortare och längre tid. Men det blev aldrig VÅRA barn .. eftersom de redan hade egna föräldrar och familjer som det var vår skyldighet att förhålla oss och ta hänsyn till.

Målet var ju att dessa problemfyllda tonåringar skulle bli harmoniska vuxna med något så när normala relationer till sina egna familjer. Vi var stödet, resursen och mycket nära vänner. Därmed inte sagt att det var en lätt gränsdragning.

Men aldrig, aldrig vid något tillfälle, föll det oss in att på något sätt markera äganderätt med en tatuering, ett telefonnummer eller en adress skriven med kulspetspenna direkt på huden.

Att ens föreslå en sådan sak känns fruktansvärt respektlöst.

Jag har svårt att tro att en ensam tonåring kan ta sig till Sverige hela vägen från Afghanistan eller Irak utan att kunna hantera en mobiltelefon eller memorera och hålla reda på ett enkelt telefonnummer? Och om någon har så stora svårigheter att navigera i samhället att kontaktuppgifterna till "vårdnadshavaren" måste skrivas direkt på kroppen, behöver den personen förmodligen mer stöd och hjälp än vad ett vanligt familjehem kan erbjuda.

Som sagt .. jag har all förståelse för att dessa kvinnor vill väl, är oerhört engagerade och känner sig otroligt beskyddande och bekräftade, men ordvalet skymmer, skaver och nöter.

Sanningen är ju att dessa kvinnors betalda uppdrag inte är att bli mammor eller på annat sätt skapa en beroendeställning. Uppdraget handlar om att agera som vuxen för att kunna ge en tonåring möjlighet att bygga ett normalt vuxenliv.